Och med mina fantasier som inte alls ofta brukar tajmas med rätt person och en ömsesidighet så jag anknyter mig alldeles för snabbt och enkelt till fel personer ifråga som flyr sin väg och tror att jag menar mer än vad jag gör. Jag lyckas alltså inte med telepati av mina visioner till den andra personen eller vi är bara inte på samma våglängd.

Vad jag egentligen gör är att jag hoppar bara över några stadier i ”lära känna varann stegen” och det kan misstolkas till allt möjligt negativt eller udda. För det är ju lite skumt med människor som är för på, för vänliga, för….ute efter något, kan man tro, typ ”vad vill hon mig?”.
Jag själv ryggar tillbaks en aningen om någon är så mot mig som jag är mot andra om jag själv inte är inställd på den där våglängden som jag tro den andra personen är på. (Våglängd, varför säger man så förresten?)

Samtidigt tänker jag att det måste vara minst lika jobbigt och tråkigt att befinna sig i ett ytlighetsstadie i flera månader och sen bli besviken om man inte klickar med varann. Fast fördelen om man är ytligt bekanta länge är väl att man bara har lämnat ut bara en liten bit av sig själv, om människan sedan visar sig vara en komplett idiot. Eller att man blir sårad mindre om det tar slut.

Hur gör du med nya människor, allt eller inget på en gång eller nått lagom mellanting, och hur ser det ut för dig när du har lärt känna de bästa vännerna, de sämsta och alla andra som du känner?

Jag minns en gång, jag var inte så gammal, kanske 17 år nått bara och hade kontakt med en kille från ett annat land, vi skrev brev helt enkelt och telefon nån gång. På något vis blev det så där för mycket att han kände sig tvungen att kolla av ”vi skall väl inte flytta ihop nu?” och då bodde vi inte ens i närheten av varandra eller jag hade i alla fall inga ”flytta ihop tankar” och blev paff över frågan.
Och det tror jag är ”mitt rätta jag” när jag mår bra. Jag är lite ”översocial” och folk tror att jag vill ”flyttaihopvaranära” med dem och det kanske är lite läskigt för dem då?!
Samtidigt har det ju hänt att jag har gått på en lägenhetsvisning och flyttat ihop med personen som bodde där fast i en annan lägenhet. Haha, galet, men det är så jag vill ha det med rätt personer. Det blir lite mer, lite intimare och intensivare. Fast ”tar det slut” så känns det mer.

”- Ja visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, likt hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig…
..
Lille prinsen tämjde alltså räven. Och när tiden var inne för honom att resa sin väg, sade räven:
- Åh! Jag kommer att gråta!
- Det är ditt eget fel, sade Lille prinsen. Jag ville dig inget ont, men du bad själv att jag skulle tämja dig…
- Ja visst, sade räven.
- Men nu kommer du att gråta, sade Lilla prinsen.
- Ja visst, sade räven.
- Vad ha du då för glädje av det hela?
- Jag blir lyckligare när jag ser den gyllene säden.”
/ Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry & bilden är snodd..

Men mina föräldrar använde sig av ”Hemska Anna” ”hatabarnboken”.
Där uppfostran går ut på att manipulera, hota och skrämma barnen till lydnad, en så kallad uppfostran. Att visa sin makt och missbruka den som förälder med alla medel som behövs för att styra barnet dit föräldern vill.

Lars H Gustafson skriver om barnet som blev övergiven efter innebandyn i Uppsala av sin pappa. Det hade kunnat vara jag, i alla fall hotet om att överge, men jag fick inte ens skjuts till aktiviteter av min pappa.
Lars ord är kloka som vanligt angående barn. Men det väcker smärta i mig. Smärta i mig över att ha fått så lite grundtrygghet med mig i livet. Eller ja, ingen alls kanske.
Så fungerade det i min familj, så som Lars skriver om andra familjer han känner till hur det går till. Det var min verklighet. ”Passar de inte så flytta” eller ”bli lämna kvar på en plats” eller tvärbromsa med bilen på motorvägen med hot om att kastas ut”..
Jag trodde att barn, jag, kunde bli övergiven. Det visade mina föräldrar ofta. Jag var inte ett tryggt barn. Och jag visste inte vad sann kärlek var. Jag har känt mig dålig hela mitt liv och jag har ingen bra självkänsla eller tillit alls.
Tillslut så testade jag om deras hot var sanna. Jag gick ”för att det inte passade mig” utan att vända mig om. Och jag känner mig ganska ensam inom mig sedan dess, alltid.

Jag tänkte på en till sak och det är den att nu inte alls kan ha mina föräldrar som förebilder med mina egna barn (Så tack Jesper Juul och Lars H Gustafson som skrivit bra böcker till föräldrar). Jag behövde hitta andra föräldraförebilder och har dem i böcker. Jag har inte sett hur en bra förälder är på riktigt, på nära håll i en familj, förutom min man då. Jag måste hela tiden tänka själv och inte handla automatiskt ”så som det sitter i ryggmärgen, så som mina föräldrar gjorde”. Det är egentligen inte så svårt rent praktiskt för jag agerar inte som mina föräldrar gjorde, det finns inte i mig automatiskt ändå i handling. Men emotionellt så blir det extremt mycket ångest. Jag har så ofantligt mycket ångest inom mig, allt mina barn går igenom får jag gå igenom igen, med extra ångest. Inte bara ”vanlig föräldrar ångest om varför måste de krångla så när vi skall iväg” utan även vad det påminner mig om hur jag blev bemött som barn i likande situationer. Jag är en för känslig individ för att hota, kränka eller trycka ner de som är mindre än mig så så blir det inte, det blir bara panikångest av det hela istället. Panikångest med känslan av att nu dör jag eller blir galen samband med en slags sorg över hur det var samtidigt som jag skall få till det som behövs i nuet. Samtidigt kommer då frustrationen, ångesten över att det inte finns så mycket hjälp för mig av samhället nu. Ja det blir för svårt helt enkelt med ”enkla jobbiga” saker som hämta från dagis.

Det svåra är nog ändå ångest över det jag saknar. Ångest över att det inte faller sig naturligt ”så gör jag för så gjorde min mamma” utan jag blir mer handfallen och lämnad med min ångest utan att hitta en inre röst (ex min egen mamma som vägleder mig”. Så det är när mina barn ”trotsar” fullkomligt normalt och vägrar gå hem, som får jag skyhög ångest, panikångest som gör att jag vill undvika situationen igen, då blir jag rädd för att vara med mina barn, inte med dem men med min känsla som jag får då. Jag vill ha hjälp med det. Jag vill verkligen ha den hjälpen att återupprätta en slags egen trygg anknytning till en terapeut. Men det är visst sånt jag måste greja på egen hand, jag är ju vuxen nu, då klarar man av sånt har jag hört (KBT). Svårt.

Förövrigt går det inte särskilt bra med vården. Det är ett ställe jag önskar jag kunde slippa mest för att det tar så hårt på mig om att be om hjälp och inte få, just precis det är väldigt tärande, väldigt påfrestande. Men ändå kan jag inte bara strunta i det. Det är många månader sedan jag blev utförsäkrad och men inte friska. Hur mycket tynger inte det, går det ens att må drägligt då? Hur då?
Självklart hade jag en annan förhoppning än just detta. Jag har ofta en annan förhoppning än vad som blir. Så klart undrar jag om jag kommer överleva tills den där åldern jag förväntas bli. eller kanske blir man bara vad man blir, att det var vad som förväntades och då har man uppnått den förväntade livslängden?

En till sjuktdyster tanke som bara mal inom mig. Det där man kan höra alla föräldrar säga ”jag skulle kunna dö för mitt barn”. Men hur är det med leva då? Kan man det. Kan jag det? Ush, detta vill jag inte tänka. Men jag har det inom mig. En sjuk tanke. Med mig går vår familj minus. Utan mig skulle inte min familj gå minus. Uträknat i pengar… Nej, pengar är inte allt men hur lever man på riktigt utan pengar? Utanförskap, utan ungefärligen lika ekonomiska möjligheter som de flesta andra som inte är fattiga.
Åhh, jag har hakat upp mig på pengar, det är fel, jag vet men jag känner dystra sorgliga tankar. Dör jag nu utan att ha uppnått någon pension så finns det ett slags grundskydd verkar det som – ”barnpension”, för efterlevande barn som gör att de får pengar, om jag skulle vara död vill säga.
Jag skulle kunna dö för mina barn. Är de inte så alla säger? När kan man dö för sina barn? Kan man dö för några hundra kronor i månaden gånger ca 18 år, istället för flera tusen minus (som jag en människa kostar)?? I vilka situationer menar folk att de kan dö för sina barn? Eftersom alla säger så måste väl någon ha tänkt på det på riktigt?
Jag gör mitt bästa för att överleva men jag känner att jag liksom är lite i riskzonen både med det ena och det andra avsaknaden av nån slags skyddande faktor. Jag vill men hur långt räcker min vilja? Skall jag publicera detta inlägg eller bara begrava?
Jag vill inte ha mina tankar. Om några veckor kanske den nya medicinen hjälper, då kanske jag tänker annorlunda. Stå ut.

***
Detta ville jag inte lägga upp innan, den 1 december 2011. Jag vill inte tänka så. Jag skriver en del som jag bara skriver för mig själv. Men nu har jag tänkt mer mörka tankar. Tankar som att min familj kanske tjänar inte bara pengar utan energi och ork om de slapp tänka på mig. De skulle kunna ha kraft att lägga energi på annat. Roliga saker istället för vårdmöten som tynger. Jag vet nånstans att det inte är sunt, inte kanske är så. Men jag undrar ändå, tänk om de faktiskt på många olika plan skulle ha det bättre utan mig?
Jag har hört att det är som upplagt för psykisk ohälsa för barn vars förälder tar livet av sig. Det vill jag ju undvika att mina barn drabbas av mest av allt nästan. Men jag vet ju också att det inte är bra så här, med detta lidandet. Det är ju också som upplagt för en sämre start i livet för mina barn. Och inte ens det är berättigande nog för att få den terapi jag önskar. Och ro att vara sjukskriven med ersättning. och så kommer tankarna, det är billigare utan mig, det är mer tid utan mig, det är mer yta hemmet utan mig, det är trevligare stämning (när sorgen är över) utan mig, det är helt enkelt kanske bättre att jag inte finns. Även för samhället, mer hjälp till nån annan, förvisso inte så mycket men en läkartid om året eller så… Så är mina tankar. Inte bara, men också. De är så också. Utan känslor så känns det förnuftigt riktigt att tänka så. Avigt kanske men någon utan empati skulle ju se det riktiga i detta resonemang, hur bättre det är om jag inte finns. Så känns det.
Tycker säkert att jag är för för sjuk själv i mina tankar snart och ångrar att ni kan läsa detta. Men va fan, varför skall jag behålla mina mörkaste tankar för mig själv? Sen önskar jag förvisso att det inte är mina vänner eller man som läser detta utan mer nån främling som skulle kunna fixa lite mer utbildningsplatser för vettiga läkare, psykologer och en annan regering men en solidarisk människosyn. Jag har inte riktigt energin att fixa med det nu. Men sen så..eller inte.

Anknytning är viktig, tar tid och behöver tid och så lite stressade föräldrar som möjligt. har tagit ett citat från programmet, inte ordagrant vad de sa utan vad textningen visade.

B – Men att ha en varaktig, kontinuerlig relation med sina barn som får ta tid
hur fungerar det? Med arbetslinje, pendling, os.v. Hur fungerar det?

D – Jag tycker att politikerna borde läsa på om anknytningsteorin väldigt noga.

B – Vad skulle man ta för beslut då?

D – Då hade man ju kunnat förstå att..
Forskningen visar att om man stressar småbarnsföräldrar på olika sätt – till exempel dålig ekonomi och arbetslöshet så blir de dramatiskt sämre föräldrar.
Du kan framkalla övergreppsliknade situationer hos föräldrar som skulle funka bra om de vore tryggare, genom politiska beslut.
Om du tar småbarnsföräldrars pengar för att tvinga dem att söka jobb så kan det leda till att de skadar sina barn. Det vet man. / Dan Josefsson, intervju med Birger Schlaug.

Varför kan inte politiker räkna ut det där själva? Varför ropa på hårdare straff, mer poliser , fler betyg, osv när det behövs mindre stress för föräldrar så de har energin att vara sitt bästa ”föräldrajag”? Sen behöver man ju inte skära ner på vård och omsorg heller.

Jag högg mig själv med en kniv, kände inte till att det var lindrande nog att skära lite försiktigt eller rispa vid den tidpunkten. Det var i högstadiet. Vården tyckte nog att det är sånt som händer, även på tidigt nittiotal. En lärare i skolan tyckte nog inte det var fullt lika normalt utan gav mig en tid till skolans kurator. Något jag knappt visste var det var på den tiden. Jag minns det som totalt meningslöst, jag fick frågor om skolan och vänner. Saker som inte var några ångestframkallande problem för mig, inte mer än för andra ungdomar i alla fall.

Jag mådde något så fruktansvärt dåligt och visste inte om någon annan som hade det så här. Det fanns inget internet och inga svar i de böcker jag hittade. Jag visste bara att såhär kan jag bara inte må och stå ut utan att göra något. Men jag visste inte vad. Jag sprang i panik till sjukhuset, en receptionist, en sekreterare? någon ledde i väg med mig. Det var en återvändsgränd på BUP.

Jag skar mig, tog överdoser och försökte stå ut. Härda ut. Tillslut kommer jag vill vuxenpsykiatrin innan jag var 18 år gammal. Jag kände inte till några psykiatriska begrepp eller terapiformer förutom en ”psykolog” och att jag ville träffa en sådan för att få prata. Detta upprepade jag flera gånger. Jag fick träffa en skötare som delade ut mediciner och plåstrade om mina sår. Hon var snäll och rar men det jag behövde prata om, mina trauman det gick inte. Vården sa något om att psykologen bröt på finska och nog inte passade mig för det skulle bli för svårt. Ja något sådant var svepskälet till varför jag inte skulle få terapi. det kändes fel men jag köpte deras  förklaring.

Sedan hette det att jag behövde bli stabil först. Sluta skära mig och vilja dö. Om jag bara blev bra så skulle jag få bearbeta mina trauman sa vården.

Vården omorganiserade sig. Jag skar mig mindre och mådde sämre. Det ni. Jag fick panikångest istället. Panikångest och blev till fysiska sjukdomar och symtom. Jag tror inte att kroppen klarade inte av att vänta mer med att bearbeta trauman. Jag fick två olika autoimmuna sjukdomar och det sägs att stress är en utlösande faktor för att få det, jag fick även lågt igf-1, järnbrist och problem med blödningar och magkatarr.

Jag blev mer deprimerad än någonsin och jag överlevde antagligen för att jag inte hade handlingskraft att ta livet av mig. Jag gjorde i stort sett ingenting alls överhuvudtaget. Jag missade några årstider då jag överhuvudtaget inte gick utan för dörren.

Då tänkte vården att det är så fasligt populärt med KBT och det miraklet skulle passa mig perfekt. Jag kom utan för dörren igen, den gången jag skulle till kbt terapeuten. Det var det miraklet. Det var mitt tillfrisknande.

Sedan fick jag en intressant medicin ”utlösa en manisk episod hos personer med bipolär sjukdom”/fass utskriven av en endokrinolog som skjutsade iväg mig, inte riktigt rakt upp i himlen, men väl i ett flygplan med en främmande man och så blev det barn. Och då var jag ju botad enbart pga av KBT, hemska psykiatriker sa att jag var frisk. Halleluja vad bra KBT var! Not.
Eftersom det inte vart via psykvården jag fick denna mirakelmedicin så trodde de väl extra mycket att det var en KBT effekt. Haha… nu några år efteråt ser jag ju det tydligt själv vad det handlade om. Vården ser inte samma sak som jag. Vården är ju speciallister så de har patent på att ha rätt på något sätt.

Men man kan ju inte äta för roliga piller när man är gravid. Ner i helvete igen, fast lite annorlunda värre denna gången. Denna gången ville jag verkligen leva och må bra. Jag ville verkligen göra allt för att få rätt vård med fokus på att behandla trauman som jag då försökt att få i ungefär tio års tid.
Men det tyckte verkligen inte vården. Inte alls. Jag fick inte ens en gullig skötare att prata med. Nu var de snåla med all hjälp.

Jag sökte mig till en annan vård, lite mer vänliga men utan andra terapeuter än kbt inriktade och inga som jag behövde. På de stället sa de uttryckligen och hävdade bestämt att jag inte skulle ha KBT utan mer psykodynamisk. Intressant med några som tyckte som mig för en gångsskull, men då kunde de tyvärr inte hjälpa mig med det.
Jag fick dock en adhd diagnos för att jag hävande bestämt att bipolär är jag inte (för vem vill ha det och så hade jag bara hört negativa saker om medicinerna så jag tog i lite extra och tyckte att en utredning för bipolär behövs då rakt inte alls).
Och så betalade jag dyrt för en terapeut och fick smaka på hur en sådan relation kan vara. Psykiatrikern kom även fram till att det är troligt att jag lider av ptsd och behöver emdr terapi. Men så omorganisera de lite, pensionerade sig osv och så tog det slut lite innan det redan började.

I nästan samma veva, eller ett tag innan, var det några idioter som röstade på alliansen och försäkringskassan skickade mig till arbetsförmedlingen hyfsat nyförlöst samtidigt som jag var inlagd på sjukhuset. Det kom för starka flashbacks vid/efter förlossningen till mig och sen sömnlösheten på det, då var katastrofen ett faktum och jag kraschade.

Det är till att vara envisa den där vården, tänk om de där svåra minnena redan hade varit bearbetade för en så där 15 år sedan, eller i alla all 10 år sedan? Eller fem år sedan? Vilket lidande det hade besparat mig och senare min familj. Kanske hade jag inte blivit utförsäkrad, kanske hade jag kunnat klara mig hyfsat bra utan sjukskrivning?
Jag tror faktiskt det för jag har sett så en del exempel på människor som tillsynens i alla fall har haft det värre än mig (missbrukare, hemlösa, schizofreni, incest offer) och så har de klarat av att återhämta sig med rätt stöd och terapi. Varför inte jag? Är jag extra super dum i huvudet eller får jag bara inte den hjälp som hade behövts?

Men vet ni vad? Jag kan gott vänta i några år till på den behandling jag önskar. Ja så tycker vården för att de har inte riktigt tid. Och så måste man vilja jobba med det själv, inte tro att det fixar sig i ett nafs. Osv. Så vården tänker att det nog är bra om jag väntar ett tag till. Fokuserar på att ”behandla” andra saker istället, som att promenera.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att jag aldrig kommer att få den behandling jag önskar, dem som jag tror kan vara avgörande för mig. Jag tror att vården tycker att de vet bättre än mig vad jag behöver. Vet ni vad jag känner? Jag vet inte om jag orkar kämpa mer med detta. Jag är väldigt besviken.
Jag vet vad för terapi som anses vara bäst att med bearbeta trauma (som även ger fobier och isolering som symtom), genom forskning, andras erfarenheter och även vad psykologer och psykiatriker säger (men inte de jag träffar). Jag skulle vilja ha den behandlingen. Omöjligt. Fullkomligt omöjligt verkar det som.

Förresten jag har skrivit ett ganska kallt inlägg för en tid sedan som jag inte har publicerat. Idag tror jag det passar bra in. Får se om jag lägger upp det i kväll. Är så fasligt trött på att försöka hålla ihop mig själv.

Kanske räcker det kort och gott med – Jag tycker att det Patrik Sjöberg gör nu genom att berätta om sig själv är så oerhört jätteviktigt!! Jag tror inte riktigt jag kan ana vad det betyder för utsatta små barn, jätteviktigt, och även för vuxna. Ja, jag kan tänka mig att det kan påverka till det goda att han berättar om övergreppen och synliggör det. Jag hoppas också och tror att det kanske kan bli någon slags förändring så att inte fullt så många barn bli drabbade. För visst är det väl så att när något blir synligt, först då går det att förändra?!

Jag tänker på en sak som Patrik sa i programmet, Livet blir bättre. Jag minns det inte ordagrant men att det var först när han såg sig som ett offer som han kunde bearbeta övergreppen. Jag funderar över det. Jag samlar på andras erfarenheter hur de kommer vidare ur övergrepp och andra svåra saker. Och just det fastnade och fick mig att börja fundera. Jag tycker nämligen ”alla andra/samhället” ständigt basunerar ut att man skall sluta vara ett offer ”sluta vara ett sånt offer” som att det inte finns några offer. Som att ”offer” aldrig någonsin kan existera om det inte är ”godkänt” av andra och då med en tidsbestämmelse.
Ex ”du får vara ett offer en månad eller två, om det finns en dömd gärningsman vill säga, sen får du ta dig i kragen och rycka upp dig”.

Om man inte får känna det man känner och sätta ord på det, hur kan man då var den man är?

Jag brukar inte riktigt gilla sådana där program som ”livet blir bättre”, eller böcker om kändisar som lyckats fast det varit svårt men ett slags budskap om att alla skulle kunna lyckas precis som dem. Jag menar att alla råkar inte ha en sån där ”Zlatan talang”. Jag menar att jag inte tror att jag kommer gilla Zlatans bok, men jag skall läsa den än då. Nu kom jag visst ifrån mig från ämnet.
Oftast brukar jag alltså inte riktigt gilla liknande böcker där allt blir så där överperfekt och långt från min egna verklighet. Men det känns verkligen som han, Patrik, försöker förändra, hjälpa andra med att ta upp detta ämne om vuxnas övergrepp mot barn, och det ger på något vis så mycket mer att läsa en bok då eller se ett program när jag gråtandes tänker att detta berör och samtidigt tänka hoppfullt att det faktiskt kanske hjälper någon.

Bilden är liksom snodd…

Och boken då.. Även med höjdhoppsgrejset som inte har fascinerat mig innan så tycker ju jag att det är en viktigt bok, läsvärd bok och då tänker jag på själva innehållet. Jag tycker ju annars det är väldans intressant när jag läser verkliga exempel på det jag har läst i psykologi böcker och likande. Hur uppväxt, anknytning, närvarande/frånvarande föräldrar, människors reaktioner, beteende fungerar. Jag kände igen en hel del från mig skälv i boken. Det hysterika i att vilja dölja istället för att prata om det. Rädslan att det kommer fram vad andra har gjort mot en, att någon får veta. Det självdestruktiva sättet, även om det inte var det samma som tillvägagångssättet men hur man kan vara osund till destruktiv mot sig själv på många olika sätt. Jag tycker också jag anar ett hat mot samhället, en känsla av att ”jag fick inte det jag behövde när jag var utsatt och jag är arg och besviken och nu är det mitt sätt som gäller..”. ”Trots med synlig förklaring”, skulle man kunna säga kanske. Ingen aning om ni förstår vad jag menar, men den känslan får jag om Patrik Sjöberg när jag läser hans bok och den känslan känner jag igen.

Jag har några andra funderingar och det är hur mycket bättre man mår efter att man har berättat en svår hemlighet som man burit på och hur bättre blir det för varje gång man talar om det?

Jag undrar med hur stor betydelse det har att personen som begått övergrepp är död för bearbetningen? Blir det mycket mycket enklare att tala då eller spelar det mindre roll om de där döda? Jag har uppfattningen att många som har skrivit och kunnat bearbeta hemskheter har nämnt att de som begått sakerna är döda, även om det handlat om föräldrar som försummat sina barn eller våldtäktsmän. Det verkar onekligen befriande med döden. Hur gör man då när de lever, är det bara att vänta? Eller har det mer med sin egen ålder att göra, att det blir enklare att berätta ju längre tid det gått? Som ni märker, jag har många funderingar..