Jag, ett övergivet barn.

Jag har läst om att överge barn hos Lars H Gustafson, här.
Det väckte en del starka känslor hos mig. Jag orkar inte skriva dem alla men jag försöker med en del.

Men mina föräldrar använde sig av “Hemska Anna” “hatabarnboken”.
Där uppfostran går ut på att manipulera, hota och skrämma barnen till lydnad, en så kallad uppfostran. Att visa sin makt och missbruka den som förälder med alla medel som behövs för att styra barnet dit föräldern vill.

Lars H Gustafson skriver om barnet som blev övergiven efter innebandyn i Uppsala av sin pappa. Det hade kunnat vara jag, i alla fall hotet om att överge, men jag fick inte ens skjuts till aktiviteter av min pappa.
Lars ord är kloka som vanligt angående barn. Men det väcker smärta i mig. Smärta i mig över att ha fått så lite grundtrygghet med mig i livet. Eller ja, ingen alls kanske.
Så fungerade det i min familj, så som Lars skriver om andra familjer han känner till hur det går till. Det var min verklighet. “Passar de inte så flytta” eller “bli lämna kvar på en plats” eller tvärbromsa med bilen på motorvägen med hot om att kastas ut”..
Jag trodde att barn, jag, kunde bli övergiven. Det visade mina föräldrar ofta. Jag var inte ett tryggt barn. Och jag visste inte vad sann kärlek var. Jag har känt mig dålig hela mitt liv och jag har ingen bra självkänsla eller tillit alls.
Tillslut så testade jag om deras hot var sanna. Jag gick “för att det inte passade mig” utan att vända mig om. Och jag känner mig ganska ensam inom mig sedan dess, alltid.

Jag tänkte på en till sak och det är den att nu inte alls kan ha mina föräldrar som förebilder med mina egna barn (Så tack Jesper Juul och Lars H Gustafson som skrivit bra böcker till föräldrar). Jag behövde hitta andra föräldraförebilder och har dem i böcker. Jag har inte sett hur en bra förälder är på riktigt, på nära håll i en familj, förutom min man då. Jag måste hela tiden tänka själv och inte handla automatiskt “så som det sitter i ryggmärgen, så som mina föräldrar gjorde”. Det är egentligen inte så svårt rent praktiskt för jag agerar inte som mina föräldrar gjorde, det finns inte i mig automatiskt ändå i handling. Men emotionellt så blir det extremt mycket ångest. Jag har så ofantligt mycket ångest inom mig, allt mina barn går igenom får jag gå igenom igen, med extra ångest. Inte bara “vanlig föräldrar ångest om varför måste de krångla så när vi skall iväg” utan även vad det påminner mig om hur jag blev bemött som barn i likande situationer. Jag är en för känslig individ för att hota, kränka eller trycka ner de som är mindre än mig så så blir det inte, det blir bara panikångest av det hela istället. Panikångest med känslan av att nu dör jag eller blir galen samband med en slags sorg över hur det var samtidigt som jag skall få till det som behövs i nuet. Samtidigt kommer då frustrationen, ångesten över att det inte finns så mycket hjälp för mig av samhället nu. Ja det blir för svårt helt enkelt med “enkla jobbiga” saker som hämta från dagis.

Det svåra är nog ändå ångest över det jag saknar. Ångest över att det inte faller sig naturligt “så gör jag för så gjorde min mamma” utan jag blir mer handfallen och lämnad med min ångest utan att hitta en inre röst (ex min egen mamma som vägleder mig”. Så det är när mina barn “trotsar” fullkomligt normalt och vägrar gå hem, som får jag skyhög ångest, panikångest som gör att jag vill undvika situationen igen, då blir jag rädd för att vara med mina barn, inte med dem men med min känsla som jag får då. Jag vill ha hjälp med det. Jag vill verkligen ha den hjälpen att återupprätta en slags egen trygg anknytning till en terapeut. Men det är visst sånt jag måste greja på egen hand, jag är ju vuxen nu, då klarar man av sånt har jag hört (KBT). Svårt.