Tankar om Inferno

Jag tittade på programmet Inferno innan i kväll som handlade om psykisk ohälsa, här kan man läsa mer om programmet. Det var igenkännande, men jag hade hoppats på mer. Mer av andras sätt att hantera sin ångest på, mer av andras  bakgrunder, åsikter om psykisk hälsa, tankar från vänner, familj, politiker, kända människor o.s.v. Mer råd kanske, i alla fall deltagarnas egna tips och tankar om hur de hanterar sitt liv, sin vardag. Mer invecklande, utvecklande förklaringar? Mer filmat från psyket med kanske? Det var kanske bara för kort tid? Det var i alla fall för kort tid, eller för mycket på för liten tid.

För mig kändes det annars bra att få en glimt av andras liv, att känna igen sig, jag blir lugnad på något vis av att veta att andra kan tänka och känna likande som mig själv, i alla fall som de formulerar det. Det känns bra, starkt, att det finns modiga människor som delar med sig av sig själva som vill bidra till att försöka minska fördomar om psykisk ohälsa!
Ändå undrar jag, vad får de som inget vet veta efter att ha sett första delen i serien Inferno? Jag vet inte riktig. Kanske var det heller inte meningen så. Det var bra, jag vill bara ha mer.