PsykTv gör något sällsynt vackert!

Angående PsykTv från UR
Två från PsykTv har skrivit till mig och frågat om mina tankar. Jag har tänkt. Jag tänkte svara direkt på deras inlägg här i min blogg. Jag tänkte på att skriva en kommentar i deras blogg som finns här, jag funderade på att skicka ett mail. Jag tänkte och detta blev en längre sammanfattning av mina tankar. Det innehåller en del frågor som jag inte direkt söker svar på utan som mer är till för någon annan.

Hade ni kallat det CancerTv om det handlat om cancer? Hade ni kallat det HivTv om de handlat om det, eller AlkoholismTv, HjärtinfarktsTv, HjärnblödningsTv, ParkinsonTv, ALSTv om det handlat om de åkommorna och sjukdomarna? PsykTv, det för inte mina tankar till något vördnadsfullt, snarare något mer slarvigt skämtsamt.

Att skapa en programserie om psykisk ohälsa.
Vad är syftet med serien, det innerliga syftet? Kanske är det uppenbart, men jag tycker det känns mer luddigt än tydligt.
Är syftet eller kan syftet omedvetet bli att visa att en det finns människor som lider av psykisk ohälsa, att visa lidande, misär och indirekt hålla kvar vid en ”vi och dom” känsla? Eller är syftet att minska fördomarna kring psykisk ohälsa och skapa en känsla av att vi alla är berörda eller kan bli av psykisk ohälsa och att det finns inget ”vi eller dom” när det kommer till psykisk ohälsa?

Jag undrar vad ni i redaktionen på PsykTv UR själva har för erfarenheter kring psykisk ohälsa? Har ni levt i en bubbla där varken ni eller er omgivning är drabbad av psykisk ohälsa, i alla fall inte vad ni känner till? Jag reagerar på en del av ert första blogginlägg ”Förra veckan samlades hela redaktionen för första gången, och av alla galna idéer som hamnade på bordet (som det alltid gör i början…) insåg vi snabbt att det är de riktiga berättelserna och människorna bakom diagnoserna som känns allra viktigast att få med i programmen.” Här står det om det.
Förlåt, men det känns som så naiva ord. Hade ni skrivit det samma om det handlat om någon annan sjukdom? ”Galna idéer” tillsammans med ”PsykTv” och ”psykisk ohälsa”. Ungefär som att det hade fungerat att skriva – ”galna idéer” och cancer ”riktiga berättelserna”?
Här skulle ni iofs kunna avfärda mina ord med att jag är känslig, det ”har man väl hört att psykiskt sjuka är?” Självklart hade man inte kunnat avfärda en somatisk sjuk eller funktionshindrad människa på samma vis med att vara känslig, ännu mindre om det handlat om en man antar jag.
Jag tycker inte att psykisk ohälsa är så känsligt egentligen (jag lever med det), men det är väldigt känsligt med fördomarna, rädslan kring psykiskt sjuka får leva vidare, om det behandlas på ett annat sätt än andra sjukdomar. Även om de bara handlar om att kalla det PsykTv om man inte hade valt ett liknade namn för cancer som CancerTv o.s.v. För då gör ni skillnad mellan psykiska sjukdomar och somatiska? Då fortsätter psykakuten att ha låsta väntrum medan den somatiska akuten har väntrum som du kan gå ut ifrån och lägga på mer pengar till parkeringen eller gå hem om magontet klingat av. Går du in på en psykakut mottagning kommer du inte ut innan du träffat en läkare, oavsett varför du vill ut, oavsett hur du då mår efter flera timmars väntan. Då fortsätter vi att ha separata mottagningar för psykisk ohälsa där receptionisten sitter bakom en lucka och vårdcentraler där personalen vågar vistas i samma rum när högkostnadskortet skall stämplas. Jag generaliserar, jag vet inte hur det är så i hela Sverige men så ser det ut där jag bor. Då fortsätter vi att vara tysta om vår psykiska ohälsa och lider ännu mer av skammen att vara ofrivilligt drabbade av detta.
Gör inte så stor skillnad mellan en sjukdoms lidande och en annan, vi är människor med samma värde och samma behov av respekt och hänsynsfullhet som alla andra!

Jag undrar mer om er på redaktionen PsykTv. Har ni personliga erfarenheter som gör att ni verkligen vet från ”insidan” och inte bara som nybörjarbetraktare vad detta med psykisk ohälsa handlar om?
Är detta något spännande för er, något som ni känner för ”att sätta tänderna i, lite hisnande så där som det är när man skall bekanta sig med något nytt och inte riktigt vet alls vad man kan vänta sig?” Är det så, är det den utgångspunkten ni står vid i dag?

Jag är rädd att något som kan bli jättebra inte blir det. Kanske kommer ni att visa hur det är att vara ung tjej och skada sig? Hur det är att vara på psykakuten? För de är väl de som skär sig och är på psykakuten som verkar lida mest, i alla fall så det syns, eller? Kommer ni att visa den stora majoriteten av människor som lider av psykisk ohälsa och lever ”vanligt” familjeliv med sjukdom eller kommer ni välja och visa den mindre minoriteten som finns inom slutenvården eller den med tonårstjejer som ofta ”växer upp och ifrån” det mest destruktiva?

Vilka har ni tänkt skall se på programmet? Vad skall de känna efteråt? Skall de minnas serien om flera år eller glömma den så snart det är över? Skall serien diskuteras i fikarum runt om i Sverige eller vara lite mer ”internt” och diskuteras bland personal inom psykiatrin och inlagda på psyket eller de som råkar lida av psykiska ohälsa och upptäckt att det går en serie om det på tv? Framförallt hur skall det kännas efteråt då publiken har sett? Stämningsfullt, insiktsfullt vackert vacklande eller något annat?

Jag tänker att antingen kan ni med PsykTv öka på fördomarna mot de som har psykisk ohälsa eller minska dem eller så lämnas det till varken eller.
Det vore att föredra om det bidrar till att minska fördomarna om psykisk ohälsa och lämnar ett bestående intryck. Hur kan man tänkas gå till väga då? Sända program om självskadande tjejer eller psykisk sjuka på rättspsyk? Kanske inte. Kanske skall man visa de som ”lever ett vanligt liv som alla andra” fast med en sjukdom, ett funktionshinder? Kanske skall man fokusera på att detta faktiskt kan hända precis vem som helst? Precis som med cancer eller annan sjukdom? Kanske måste man leta upp de mest vanliga människorna, de mest vanliga situationerna? Som panikångest på vägen till förskolan, sociala fobikern i kafferummet, de med psykisk ohälsa som söker sig till vårdcentralen mitt i karriären, de en dag vanligt arbetande småbarnsföräldrarna som nästa dag glider in i en psykos eller manisk period? Kanske skall ni inte fokusera så mycket på ungdomsårens självskadande beteende som oftast ”växer bort”? Kanske skall ni fokusera på ”den vanliga svenssonen” med en sjukdom, ett ångesttillstånd ett funktionshinder av psykisk art?
En person jag kommer att tänka på som jag tycker förmedlar att psykisk ohälsa kan drabba precis vem som helst är Jenny Lexhed som skrev boken ”Det räcker inte med kärlek” och som fick en psykos efter sin kamp för sin son. Här har hon en hemsida. Jag kommer att tänka på henne, Jenny Lexhed, för den bilden hon ger av sig själv i sin bok speglar en ”vanlig” människa som jag tror många utan psykisk sjukdom skulle kunna identifiera sig med. Jag tror att de flesta människor kanske skulle kunna tänka ”det skulle kunna hända mig med” om de fick en del av hennes historia. Precis som de kan tänka det ”det skulle kunna hända mig med” när de hör talas om någon annan med en svår sjukdom som griper tag i de flesta av oss på ett rörande sätt.

Jag tror alltså inte att alla sätt att visa människor som lider av psykisk sjukdom skulle leda till ett igenkännande som väcker förståelse och ökar empatin för svårigheter som finns som psykiskt sjuk. Jag tror många bilder som förmedlas av psykisk ohälsa snarare förstärker en negativ bild om de sjuka.

Jag tänker att man kan göra ett program på flera sätt, men just nu jämför jag hur en serie om psykisk ohälsa skulle kunna vara genom att jämföra med två olika serier som nyligen gått på tv. En serie hete ”hemlös” (också från UR som ni kan läsa om här ) och handlade överraskande nog om hemlöshet. Det var en bra serie, en ”cool ungdomlig” serie med musik riktad till generationen yngre än 40, många äldre skulle nog hoppa över serien bara de hör musiken i den. Det var ”ruffigt” filmat, det var inte fult men jag upplevde det till motsatsen av ”stillsamt vackert” och mer som ”punk”.  Inget fel på punk men det lockar kanske inte stora massan till ödmjukhet. Jag grät aldrig över de hemlösas situation, så tror jag inte heller serien var upplagd som, som en snyftig berättelse, snarare som en skämtsam serie och med en stor portion humor. Det fans en del skrattkänslor även om de var av frustration hur knepigt det är ställt med myndigheterna och deras krångel. Det innehöll en svårbegriplig Thorsten Flinck och en cool Nour El-Refai. Thorsten Flincks sketch kallar jag svårbegriplig för att jag har erfarit att någon som aldrig haft med det sociala eller andra liknande myndigheter att göra begriper inte det lustiga med sketchen fullt ut.
Ta någon, ex en man som kommer från en ”Bullerbyn-uppväxt i ett småborgligt hem” som knappt har hört talas om alla socialmyndigheter och härbärgen och som ”i bästa fall” har sett att det finns hemlösa på stan, vad förstår han av sketchen i serien ”Hemlös”, egentligen? Jag kan hoppas att jag har fel och tror för lite om andra men jag är skeptisk.
Men om han som inte vet något om hemlöshet ändå såg på serien ”Hemlös” och som ändå aldrig i sitt liv varit nära att själv hamna i den situationen, även om hemlöshet kan drabba vem som helst så har han aldrig haft den känslan att det någonsin skulle kunna drabba honom. Aldrig. Om det handlade om människor han aldrig har mött eller umgåtts med, om det handlar om människor han har fördomar mot och lever i tron att ”de har gjort något själva för att skapa den situation de befinner sig i”, kan han då förstå något mer efter att ha sett serien ”Hemlös”? Kan hans fördomar mot hemlösa minskas? Kan han då på något vis relatera dessa människors hemlöshet till något som skulle kunna hända honom själv? Om man inte kan tänka att ”det där skulle kunna hända mig med”, kan man då få en ökad förståelse för något? Kan man då sätta sig in i, så gott man kan, i en annan persons verklighet? Kan man få viljan att förändra om man inte finner något man förstår sig på och tror ”det skulle kunna handla om mig”?

Jag tycker serien om Hemlösa var bra. Jag tyckte den berörde, men inte så starkt så det var några nya känslor för mig. Jag tror inte heller att situationen annorlunda för hemlösa i Sverige, och jag tror fortfarande att politikergubben som bor i en lägenhet som var till för hemlösa kvinnor bor kvar med ”gott samvete”. Jag minns inte hans namn men han var en som trampar på de svagaste för att bo bra själv och jag tror det finns gott om de typerna och jag tror inte serien skapade någon som helst debatt angående hans agerande, det föll kanske bort, var det ens någon med makt som såg serien?
Men den var cool, den visade värme i en kall miljö. Så skulle man säkerligen kunna göra en dokumentärserie om psykiskt sjuka med? Lite cool, för psykiskt sjuka om psykiskt sjuka. Igenkännande för de som redan känner igen. Lite som dokumentären, Berny Blue om Berny Pålssens, som sändes på SVT för något år sedan. Det visar hur det är att lida, att vara psykiskt sjuk. Den visade vården, avsaknaden av vården. Den lämnade säkert avtryck hos de som redan är bekanta med psykisk ohälsa och spädde säkert på fördomarna om psykisk ohälsa hos de som inget särskilt visste om psykisk ohälsa. Kanske blev de inte så mycket mer fördomar, men då beror det nog sannerligen mer på att målgruppen inte direkt var ”de flesta i Sverige”. Med ”de flesta i Sverige” manar jag just ”de flesta” både med och utan psykisk ohälsa.

Sedan har det gått en annan serie på SVT om svåra sjukdomar. Den serien kan inte beskrivas som cool, ruffig, punkig med målgrupp något yngre och som redan är berörda av ämnet. Den serien väcker nog stark empati och en känsla av ”det kan hända mig med” eller ”det kan hända mina kära också”. Den ”varma” serien tror jag de flesta som sett fällt några tårar till eller flera. Den serien har nog ökat förståelsen, medkänslan för människor med sjukdomen. Den serien skulle jag beskriva som vacker även om den är tragisk med. Jag tänker på serien ”Himmelen kan vänta”, från svt, här.
På SVT kan man läsa följande-
” SVT-serien Himlen kan vänta handlar om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Vad vill denna person göra med resten av sitt liv? Och hur kan alla i omgivningen hjälpa den som är sjuk? …
Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. Serien riktar sig naturligtvis också till alla som ännu inte drabbats då den både ökar förståelsen för hur det är att leva med en livshotande sjukdom samt är full av insikter. Genom att ta till oss av de medverkandes olika budskap kan vi kanske lättare möta varandra utan den vanliga rädslan av att göra eller säga något fel.
Alla som medverkar i serien gör det i hopp om att kunna hjälpa och inspirera och varje avsnitt har upp ett tema. … ”

Går det att skriva så, visa en liknande serie om en människa med schizofreni, en med bipolär, en med svår ångest syndrom plus depression och en med adhd plus depressioner? Går det att visa en serie om människor med psykisk ohälsa och få andra människor att gråta stillsamma tårar, hysteriska gråtattacker för alla känslor som kommer fram för lidandet, för smärtan för alla inblandade för att det kan sluta med döden, för att det är en kamp om livet, fast då en psykisk sådan? Går det? Går det ens att få anhöriga att ställa upp? De kanske redan har övergett personen… Hur många skulle vilja tvångskastrera och sterilisera psykisk sjuka om de såg ett psykiskt lidande och visste att det finns barn som är anhöriga? Hur skulle det se ut, skulle ens ”vanliga” familjer med psykisk ohälsa ställa upp? Skulle främmande medmänniskor öppna sitt hjärta och stötta? Peppa och sända uppmuntrande ord?

Cancer vet nog alla att det kan vara dödligt. Dödliga sjukdomar är även psykiska sjukdomar och ohälsa. Kanske inte alltid lika hög dödlighet som i ”Himlen kan vänta”. Ändå är psykisk ohälsa dödligt men så mycket mer tabu.
Detta är siffror från SPES, här är länken till dem.
• 1 500 personer dör varje år till följd av suicid.
• Var 6:e timma tar en person sitt liv
• Varje år dör över tre gånger så många i suicid som i trafiken.
• suicid är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år.
• 20% av alla dödsfall i åldersgruppen 15-44 orsakas av suicid.

Går det att göra en lika fin, empatisk, vacker serie om psykisk sjukdom och ohälsa som vilken sjukdom som helst?